Nordmarken i Värmland förr i tiden
Fattigdom och rikedom
Berättelse nedtecknad av
Edvard Rönnfors
För Landsmåls och Folkminnesarkivet i Uppsala
Maj 1947
Diarienummer 18795
Fattigdom och rikedom
1
Bland det som kännetecknade västra Värmlands bygder för ett hundratal år tillbaka och ännu ett stycke senare, var den allmänna och bittra fattigdomen. Det var på den tiden endast ett fåtal rika och förmögna bönder inom häradet, och i deras händer samt prästens och kunglig befattningshavandes låg då all makt och myndighet. Hela den övriga befolkningen utgjordes nästan utan undantag av de fattiga, i slit och släp betungade och beroende.
Bland många av dem rådde en fattigdom så stor, att det övergår vår förmåga, som nu leva, hur människor på en sådan levnadsstandard och under sådana förhållande kunde finna livet något värt, när det endast bjöd på slit, släp, armod, umbäranden och försakelser. Men släktled efter släktled hade lärt sig arbeta och sträva, frysa, svälta och försaka.
2
Folkets breda lager sutto i det hänseendet inne med en träning, som från släktled till släktled jämte tron på Försynen gått i arv.
Prästen i Silbodal, Lindbäck, är ju ett ökänt namn, för hans sätt att medelst gift i nattvardsvinet skaffa dem ur världen, som voro mest betungande för fattigvården i socknen, och vilka för egen del inte av tillvaron hade annat att uppbära och utstå än lidande och elände. Allmänheten ansåg dock den nämnde prästmannens metod att lindra fattigdomens börda för kommunen och helt hastigt ur pinan förhjälpa nödens och sjukdomens offer i högsta grad grymt och barbariskt. Det är även ganska ovisst, om en enda av dem som Lindbäck på nämnda vis ”förhjälpte” ur tillvaron, självvilligt tagit giftet, om han lagt det framför dem. I förhållande till nöden var nog självspillningarnas antal ganska ringa i förhållande till nöden förr i världen.
3
Aldra svårast var nog emellertid fattigdomen att bära för dem, ”som sett bättra dagar”, men genom ödets hårda skickelse eller eget förvållande fått fattigdomen börda på sin lött. Sådana personer fanns det även i dess bygder, och en del sådana fall kunna letas fram hos det prästerliga ståndet.
Många präster och deras familjemedlemmar hade i fordna dagar en ganska hård kamp att kämpa mot fattigdomen. Prostar och kyrkoherdar voro så pass bra avlönade, så på dem gick det nog ingen nöd i timligt hänseende. Däremot var det oftast rätt knappt för komministrar, kaplaner och adjunkter. Hade de då även skaffat sig familj och kanske också hade en del gamla studieskulder att dragas med, så hade sannerligen även prästen fått nog av fattigdomens börda att draga s med genom livet.
4
Komministern Anders Melén i Karlanda var en av de prästmän, om vilka det är allmänt känt, att han fått det tunga ödet, att under största delen av sin levnadsbana som präst och själasörjare, kämpa med ganska hård fattigdom. Dock var Melén med sina gåvor som andlig talare, sångare och liturg ganska skickad och väl utrustad för den prästerliga banan. Att han det oaktat aldrig kom längre på denna bana än till komministraturen i Karlanda, berodde åter igen, enligt vad man hört folket berätta, indirekt på komminister Meléns tryckande fattigdom. För att hålla armodet och den värsta nöden från livet i prästgården, ansåg sig nämligen Melén nödsakad, att tätt och jämt återkomma till sina sockenbor, med nog så skarpa påminnelser, om vad han som präst i löneförmåner av dem in natura hade rättighet att uppbära.
5
Nog var Melén av karlandaborna aktad och uppskattad som präst och själasörjare, och nog kände de till hans trångmål och svåra förhållande som familjeförsörjare – många av hans sockenbor voro ju själva i detta hänseende ganska illa däran – men prästens ständiga ”härjningar” med löneanspråken, helst när de upprepades från predikstolen, gjorde dock att man tröttnade på honom.
När Melén sedan sökte till ett ”fetare pastorat” , hade ryktet gått före honom. –”Den Karlandaprästen var ju så svår, begärlig och efterhängsen, när det gällde lönen, så den var det bäst att passa sig för att välja till kyrkoherde i sin egen socken, hur bra han än var till att predika och mässa ”
6
Man har också vetat att berätta, att detta var orsaken till att Melén inte valdes till kyrkoherde i Silbodal, dit han sökte samtidigt med Lindbäck. Att silbodalsborna, när de i stället valde den senare, fingo en kyrkoherde som framdeles förvärvade sig ett rykte, som var vida värre än den fattiga Karlandaprästen, det visste förstås inte silbodalingarna i förväg.
Orsakerna till prästen Meléns fattigdom och trångmål voro flerahanda. Komministerlönen var knapp och prästgårdsjorden i Karlanda mager: största orsaken till prästens ekonomiska trångmål synes dock ha varit hans familjeförhållanden: Melén hade en barnaskara på tio stycken, varav åtta – tre söner och fem döttrar – uppnådde mogen ålder. Denna skara skulle ha mat och kläder och därtill även, så långt möjligt en bildad uppfostran. I detta senare syfte anställde Melén år 1848 en guvernant Charlotta Lovisa Eberhardt, född i Göteborg 1819, och som kom att stanna i Karlanda ända till sin död 1880.
7
Till allt annat hade dock prästen Melén den sorgen och besvikelsen att se dem av sina barn som han ansett mest begåvade, ställt sina största förhoppningar på och även i uppfostran tröstat honom mest, bliva de mest misslyckade. En son, som blivit utbildad till officer, gjorde sig nämligen genom sitt oordentliga och utsvävande levnadssätt omöjlig för den banan. En dotter som var musikaliskt begåvad och Melén sökt bereda en framtid, genom att ge henne musikalisk utbildning, skaffade sig ett barn, innan hon någon gång förr eller senare kommit i brudstol eller trätt in i ”det heliga äkta ståndet”. Men vad som efter detta kom på prästdotterns lott var alltjämt och intill döddagar: fattigdomen, det knappt tillmätta kommunala understödet och det dåliga anseendet.
8
Som fattig och utblottad var prästfrökens – mamsellen hette hon i den gamla tiden – ställning vida svagare och sämre än torpardotterns och den ”simpla pigans”, som lärt sig ”handgagn och grovsysslor”. Med sina händers arbete kunde den senare, så länge hälsa och krafter stodo henne bi, förtjäna sitt livsuppehälle. Under det att mamsellen med sin fina utbildning oftast stod alldeles hjälplös och strandsatt i detta hänseende, om hon ställdes inför livets bittra och hårda verklighet.
Så beklagligt den ovannämnda prästdotterns öde än var, så kan det väl inte räknas annat än till ”självförvållat”. Annorlunda ter det sig här, om vi betrakta det blad ur fattigdomens historia, som gäller mamsell Eberhardt. Hon ägde inte blott bildning utan var ursprungligen även i besittning av en del värdesaker, smycken och nipper, somt nog också kontanta tillgångar. Därjämte tycks mamsellen även haft ett gott hjärta och givmilt sinnelag.
9
Men med allt detta goda och fina hos mamsell Eberhardt, så var inte miljön lämplig för henne – så prästgård där än var – ty prästens söner och döttrar voro en skara särdeles livshungrig och nöjeslystna ungdomar.
Efter vad folket i bygden hade sig bekant voro de inte heller alla gånger just så ärliga och samvetsgranna mot prästen, deras egen far, hur sträng och respektingivande han än var. En stor del av det. Han som sin lön in natura med stränghet infordrat från församlingsborna, gick därför bak prästens rygg genom barnens händer åter ut i marknaden som bytesvara. När det förhöll sig på detta sätt förstår man även, att mamsell Eberhardt, hennes tillgångar och hennes goda hjärta i prästgården blevo utnyttjade. Svårast blev dock hennes öde efter prästen Meléns dör 1873. Det hem som hon väl i prästgården haft att räkna för sitt, fanns då inte längre för den stackars åldrande mamsellen.
10
Det fanns i stället ett soldatboställe i närheten, där hon på gamla dagar fick krypa in. Sitt knappt tillmätta fattigvårdsunderstöd fick mamsellen av kommunen, men på samma gäng lade den beslag på vad som ännu fanns kvar av hennes värdeföremål och prydnadssaker, däribland den utomordentligt vackra pendyl i helförgyllning, varav jag till dessa uppteckningar för Landsmålsarkivet bifogat en avritning. Är det sant, vad som här i bygden blivit sagt om denna pendyl, så är den nog ett bland de aldra minnesrikaste och mest unika föremål i denna trakt av Värmland.
Den skulle nämligen enligt sägnen vara en personlig gåva från konung Gustaf III till skalden Bengt Lidner.
11
Hur pendylen kommit från Bengt Lidner och i mamsell Eberhardts ägo, därom förtäljer sägnen emellertid ingenting, och det är också någonting, som inte undertecknad har kunnat utforska. Hela historien låter ju nästan sagolik, men det finns en del kända fakta, som gör att det som blivit sagt om pendylen och dess vandring i så olika händer och under så skiftande öden och förhållanden, inte behöver sakna all verklighetsgrund. Bengt Lidner och mamsell Eberhardt voro nämligen bägge komna från Göteborg och skalden Lidner stod – åtminstone under vissa tider – högt i gunst hos konung Gustaf III.
Ett liv i dryckenskap, oförnuft och äventyrligheter gjorde ändå, att Lidner dog i största nöd och armod. Kanske blev då även pendylen – denna kungliga gåva – vid skaldens nödläge och djupa timliga och andliga misär – såld för att för dagen fylla hans mest trängande behov, eller kanske blev den vid hans frånfälle såld exekutivt för att i någon mån fylla hans borgenärer och fordringsägares krav – Vem vet? –
12
Sådant ligger dock inom möjligheternas område. Skulle så verkligen vara fallet, så kan ju denna pendyl med sitt kungliga ursprung och sin hela förgyllning ge den mest levande och påtagliga påminnelse om lyckans glans och fägring, nyckfullhet och förgängelse liksom ock om livets mångahanda skiftningar i med- och motgång, gyllne sol och djupa skuggor.
Det var om fattigdom och rikedom som det här skulle göras upptecknar denna gången – Pendylen blev ju en rätt lämplig illustration härtill.
Under de senaste 65 åren ha emellertid de dagar och timmar vars flykt den mätt, förflutit tämligen still och tyst omkring pendylen. Den har nämligen under denna tid som ligger oss närmast, i tre generationer i följd stannat inom samma förmögna bondsläkt.
13
Riksdagsmannen Nils Nilsson i Vrängebol. Karlanda. Köpte pendylen, när kommunen lät försälja mamsell Eberhardts kvarlåtenskap. Från honom gick den i arv till sonen Nils Nilsson i Bjärn och vid dennes frånfälle hans son Birger Nilsson på Norrerud, Karlanda, där den nu befinner sig. Vid arvskiftet efter Nils Nilsson i Bjärn var pendylen värderad till 500 kr; men skulle dess ursprung och tidigare historia ovara det som sägnen förtäljer om densamma, så vore nog pendylens antikvärde flerdubbelt denna summa.
Den är emellertid för närvarande i goda och säkra bondehänder, och där är det nog troligt att den även får stanna en lång tid framåt.
Årjäng i maj 1947
E.Rönnfors
